Stora förändringar för den svenske revisorn

I EU:s bolagsrättsliga direktiv regleras bland annat formerna för de europeiska företagens finansiella rapportering, gränserna för vilka företag som är skyldiga att ha revision, vilka företag som ska upprätta koncernredovisning med mera.

Reglerna i direktiven är så kallade minimikrav vilket innebär att det finns utrymme för de enskilda medlemsländerna att komplettera direktiven med egna regler. Vissa direktiv ger möjlighet till undantag för vissa typer av företag. Ett exempel på detta är fjärde bolagsdirektivets möjligheter till undantag för mindre företag vad gäller krav på upplysningar i årsredovisningen.

Direktivet ligger till grund för den svenska årsredovisningslagen (ÅRL) och när denna antogs angav direktivet ett icke oväsentlig antal möjligheter till undantag för mindre företag. Dessa beaktades inte med hänvisning till vikten av att informationskraven i allt väsentligt skulle vara lika för alla företag, oavsett storlek.

Årsredovisningslagen är ett bra exempel på hur Sverige, i stället för att tillämpa minimireglerna, under årens lopp ökat på lagkraven genom främst politisk reglering (upplysningskrav om könsfördelning, sjukfrånvaro med mera). Fenomenet kallas för «goldplating» och är uppmärksammat av EU-kommissionen som ett hinder i det pågående förenklingsarbetet.

Representanter för näringsdepartementet har vid ett flertal tillfällen de senaste åren uttryckt en vilja om att den svenska förenklingsprocessen ska ske inom ramen för minimiregleringen, men att döma av remissvaren för etapp 1 av utredningen om revisorer och revision, förefaller det som att vi har svårt att släppa den svenska traditionen av «goldplating».

Menar den svenska regeringen allvar med sin målsättning om minimireglering bör de snegla på Holland som i detta sammanhang ofta framhålls som ett föregångsland. Holländarna har i sin lagstiftning en regel som innebär att om den holländska lagstiftningen i något sammanhang ställer mer långtgående krav än EU:s minimireglering, är det EU:s regler som ska gälla.

Tidsaxel här brevid visar hur de olika utredningarna står i förhållande till varandra i tid samt i viss mån hur de kommer att påverkas av varandra. EU:s förenklingsprocess av fjärde och sjunde bolagsdirektiven (Simplifikation of 4:th and 7:th Company Law Directives) som är en del i arbete med att stärka de europeiska företagens konkurrenskraft, påbörjades i december 2006 och ska vara klar senast 2012. Direktiven, som antogs runt 1980, anses förlegade och omoderna varför de nu ska skrivas om och tidsanpassas. I detta arbete ses bland annat gränsvärdena över för vilka företag som framöver ska tillämpa direktiven. Kommissionen har tillsatt en särskild arbetsgrupp (Stoiber-gruppen) för detta avseende och gruppen har bland annat lämnat förslag om definition av «micro-företag» vilka föreslås undantas från kravet att tillämpa det 4:e direktivet. Vilket skulle ge medlemsländer rätt att undanta vissa företag från kravet att offentliggöra sin finansiella rapportering. Stoiber-gruppens samlade förslag beräknas ge besparingar på uppemot 5,6 miljarder euro.

Det svenska förenklingsarbetet sker i samma syfte, dvs. företagens konkurrenskraft ska stärkas. Näringsminister Maud Olofsson har låtit den statliga myndigheten Tillväxtverket (f.d Nutek) beräknad de samlade kostnaderna för de svenska bolagens administrativa bördor och dessa beräknas uppgå till 100 miljarder kronor per år.

De samlade förenklingsåtgärderna ska alltså minska företagens administrativa kostnader med 25 miljarder kronor (25 procent). Till skillnad från EU:s förenklingsprocess, som pågår tom 2012, ska den svenska vara färdig våren 2010.